Här är klipp på mig och William - snälla se.

Han älskar att hoppa från saker - klart som fan han ska få från saker. Hos mamman får väl inte ens hoppa i sin egen säng eller någonting.

https://photos.app.goo.gl/sJRee9vG86YJzYWU6

Och såna barbarer alla är - som inte vill att han ska få det. Nej - att hoppa från saker minsann, det går inte för sig. Då får han hellre bo med kedjor och med regler hit och dit.  Bli introvert och nästan aldrig glad. För mamman har karriär på vattenfall. Regler, rutiner, nystrukna kläder varje dag även han är ledig, tandborstning 07:00, sova själv med släkt lampa 07:30. Ordning och reda. Alla vuxna klappar i händerna av beundran, den enda som inte är lycklig är William.  Han får ofta utbrott hos mamman. Klart som fan han får utbrott i sån miljö. Med HItler-regler. NI är fan ta fascister allihopa.

Mitt missbruk: Jag har varit spik nykter (jag har journaler) sedan september 2023. Jag fick ett återfall nu i slutet av December då ångestpåslaget efter allt som hände, blev för mycket. Ingen skada skedd - några veckor senare var jag nykter igen och nu har jag varit nykter två veckor. Dessutom har jag vid några tillfällen tagit adhd-medicin då jag fungerar väldigt bra då - och kan producera dubbelt så mycket en dag. Och en utredning kommer ske om jag ska äta den jämt.  Detta är mitt ofattbara brott - för jag har blivit straffad som om .. ja .. en mördare .. eller ännu värre..  Och vilka som är bödlar i detta är min ex-fru och min mamma framför allt. Som tycker att jag i min strävan och att jobbar för ett bättre liv, ändå ska totalt kastreras och jag ska korsfästas för mina fruktansvärda "brott". Som inte påverkat någon alls direkt. Återfall sker. Inget direkt händer. Och återfallet i alkohol kom ju långt senare och efter det att jag redan fått en döds-dom mot mig. En döds-dom från familjen. Baserat på .. I princip ingenting.

Sedan detta drog igång - så har ingen någonsin frågat MIG om något. Det är som att jag är luft. Och man bryr sig inte ens om att fråga om mig vad som hänt mig, då gissar man hellre. Alltså - jag har blivit så värdelös att jag inte ens är värd att fråga om saker som hänt. Med mig. 

Och då hamnar i situationer som gör jag - som att min lillebror inte vill prata med mig längre och jag fattade ingenting. Och jag fick fråga pappa och honom vad det handlade om - han skulle fråga Richard i sin tur. Och han förmedlade saker till som mig som var helt fel på alla sätt och vis. Det var saker som inte stämmer med verkligheten överhuvudtaget. Men lillebror kom inte på den briljanta iden att fråga mig först vad som stämmer och inte (som han hört från mamma säkerligen) innan han bestämmer sig för att frysa ut sin bror.

Men denna familj...

Vi kämpar mot från föräldrar, en ex-fru och andra, som gör allt för att stoppa oss. Jag tar droger (totalt påhitt) och bara manipulerar alla (har jag någonsin ljugit?) 

Nu har kämpat i min övertygelse om hur mycket William behöver mig. Och kämpat mot alla - mot alla - inte någon har stöttat mig (förutom moster som är en ängel). Och nästa torsdag är det med stor sannolikhet så att jag äntligen - efter tre månader - för bemöta William. Får bemöta hans hunger efter kärlek, närhet och sin pappa. En längtan han haft, en förvirring. Ett barn-sinne med ett hav av känslor, som jag känner varje kväll innan jag ska försöka sova. 

Och det är inte jävla förälder nu som kommer få några bilder eller någonting. Men mamma hoppas väl in i det sista att det ska ta ytterligare tre månader innan vi träffas.

För man har väldigt tydlig med att man inte bryr sig om William alls. William Antbring - som är mer "Antbringare"  än någon annan i vår familj, han är som Stig. Han är speciell. Men har är otroligt empatisk och i ett stort behov av närhet, men det är inget som riktigt som förstår honom. Utom jag så klart.  

Men ni är inte värda någonting. Det är ni som är pölar på vatten på marken och ingen av mina föräldrar kommer någonsin ens få påbörja en tanke i sina huvuden om att ska börja predika för vad som är bäst William. Era ord där - då lyssnar jag hellre på en utslagen a-lagare på gatan som i alla fall säkerligen har någon form av mänsklighet i sig.

Mamman har fått för sig att han har någon diagnos, och i polisanmälan dök plötsligt "funktionsnedsättning" upp från ingenstans. Och hur jag ska förhålla mig till det jag inte, men vad jag är att han blir introvert när inte han fått vara med mig länge. I klippen så tror inte jag någon ser ett spår av att vara introvert.

Klart som fan han blir introvert i hans miljö, och när mamman låst ute honom ett halvår för något år sedan så var alla oroliga för detta. Och när han träffade mig så kramade mig stenhårt länge länge länge. Han var som svältfödd på någon form av närhet.

Men min mamma och Håkan jobbar hårt för nu ha - ur tomma intet - bestämt sig för att jag missbrukare,  och det är det enda jag får höra. Jag är missbrukare, jag har droger i blodet? Jag har kunnat visat tester från ett labb som självklart visar negativt på alla former av droger. Och jag aldrig varit drogmissbrukare i mitt liv! Men resultat från labb och sånt är irrelevant. Är jag missbrukare, så jag jag missbrukare.

Det är taget helt ur luften. Och jag har spelat in klipp på mig själv hela vintern i någon slags självterapi. Jag kan skicka alla dessa filmer till någon specialist och dom skulle inte se en enda sekund i alla dessa timmar av filmer som jag visar någon for av drogpåverkan. Det finns inga belägg alls. Vad kommer det ens ifrån?

Jävla as-familj jag har. Och sedan undrar jag...  Varför? Vad är drivkraften hos en förälder att gissa att en son går på droger och sedan ta fram stora släggan och bara svinga. Svinga, svinga, svinga. Och totalt ignorera alla mina försök att motbevisa?